När jag var liten var jag som alla andra ungar, dum i huvudet. Mina framtidsplaner såg helt annorlunda ut än vad de gör nu, och i mitt huvud skulle jag ha barn när jag fyllde 18. Jag skulle också bo i ett hus ute på landet, och odla mina egna råvaror. Jag var också helt säker på att jag aldrig skulle svära, jag skulle aldrig använda uttryck som “ba”, “lixom”, i stil med “sen sa han det typ lixom”.
Jag fick lära mig verkligheten
Min far, och många andra berättade för mig att det bara var vad jag trodde. De sa att såfort jag blev tonnåring skulle jag vilja flytta in till stan, jag skulle börja prata som dedär konstiga tonåringarna på bussen.
“Det är inte så samhället ser ut” – Sa dem
En annan sak jag hade fått för mig, var att jag aldrig någonsin skulle kunna tänka mig att ta ett lån. Varken från en privatperson eller en bank. Jag var fullkomligt övertygad om att jag aldrig skulle klara av tanken på att vara skyldig någon pengar.
“Jag bor hellre på gatan, Pappa” – Sa jag
Mitt samhälle idag
Nu sitter jag här, 10-15 år senare. Med privatlån på tiotusentals kronor, CSN-lån på 190 000, och snart ett bolån på strax under 1 miljon kronor. En sådan där summa som man trodde att man kunde köpa hela världen för, när man var 5 år och fick 20kr i veckopeng.
Detta är något som smått äcklar mig. För hur mycket jag än gillar att sitta och förhandla om min bolåneränta på banken, så tycker jag det är fel att man ska behöva ta lån för att få tag på en bostad i Stockholm. Visst, hade man varit smart och skrivit upp sig på samtliga bostadsköer när man fyllde 18 kanske man hade kunnat få en banankartong i Södertälje, med lite tur. Men jag gjorde inte det, och nu sitter jag i situationen där jag har ett förhållandevis välbetalt jobb, men ingen möjlighet att få bostad. I alla fall inte utan att belåna mig upp över öronen.
Något annat som äcklar mig, är hur jag får ett bolånemöte på Nordea, en månad efter att jag gick till kontoret och bad om ett möte.
“Alla ska ha bolån, det är bara ställa sig i kö. Vi är fullbokade” – Sa dem
Samtliga “bolånehandläggare” var fullbokade en månad framöver. På Nordea. På en bank, av många. Det är aldeles för många som tar lån, för stora lån, utan att ens ha råd med det. “Kasta inte sten i porslinshus” kanske ni säger. Men det är precis det jag gör, och jag är medveten om det. Jag hade inte beviljat mig själv ett bolån på särskilt mycket. Detta trots att jag skulle överleva en ränta på 8-10, kanske till och med 12%. För vad spelar det för roll om jag blir utan jobb? Om värdet på min lägenhet halveras?
Med detta sagt tycker jag inte att alla låginkomsttagare inte ska få köpa bostad, jag hävdar bara att bostädernas priser är på ohållbara nivåer. Förr eller senare smäller det. Jag hoppas bara att jag har tillräckligt stor buffert den dagen, för att ta mig igenom skiten. För det kommer inte bli vackert.
//B2
Recent Comments